Historia

Invigningstal

 

Sven-Erik Sydhs invigningstal vid kapellet 2006

Ur Prosten Olof Bromans ”Glysisvallur” hämtas föjande:

”Wäster ut, ifrån Beråkers Kyrko, så när 2 miler, uti byn Stråsjö, synas än i dag rudera eller qvarvefwor av stenmurar, hvarest Capel war, för än kyrkan bygdes.         Detta Capel, har the ther uti Stråse-markene boende haft, att bruka theras Gudstienst uti, i synnerhet Höst och Wår, när the för Oföre och långa wägen skull, intet kunnat resa till sielfwa Sockenkyrkan: Såsom ännu andra orter bruket är. Men sedan 1597 är thet ödelagt”.

Med dessa ord hämtade ut Olof Bromans Glysysvallur vill jag hälsa alla varmt välkomna till denna högtidsdag. Jag vill rikta ett särskilt välkommen till Biskop Ragnar Persenius Uppsala stift , Fader George Stockholms katolska stift och vår egen kyrkoherde Tomas Nordin. Jag sa inledningsvis att det är en högtidsdag och för oss i kapellgruppen och övriga inblandade i projektet känns det som en högtidsdag i dag. Kapellgruppen har bestått av 6 personer med lokal förankring det har varit Birgitta Helmersdotter, Lars Börje Norman, Karin och Ove Öberg, Marianne Hansen och jag själv som heter Sven Erik Sydh. När vi först fick höra talas om medeltidsprojektet med ett kapellbygge trodde vi att EU skulle bygga ett kapell i Stråsjö om vi ville ha ett. Riktigt så var det inte men mer om själva projektet och bygget framkommer nog av senare talare. Jag skulle istället vilja säga något om platsen vi befinner oss på, Kapellsvalen kallas den sedan urminnes tider och byn heter Österstråsjö.

Folket i Stråsjö har alltid skattat sin by väldigt högt. Jag minns när jag själv gick i skolan i Ängebo hur mina skolkamrater från Stråsjö alltid framhöll sin hemby Ja, nästan skröt tyckte man ibland. Det var den vackraste byn i hela socken dom hade Kullen, Stråsjösjön, Gladbäcken och Gröntjärn. Protesterade man och sa att Gröntjärn faktiskt ligger i Ljusdals kommun. Blev svaret att lantmäteriet gjort något fel i gamla dar. En sådan vacker plats som Gröntjärn tillhörde självfallet Stråsjö. Dessutom som triumfkort kom det. Det har funnits ett medeltida kapell i Stråsjö. Det kunde man ju inte matcha om man som jag, kom från Holmberg en by med varken sjö eller medeltida kapell. Och som inte allt detta räckte så hade man ett eget språk också, Stråsjömål. Jag har nu i vuxen ålder förstått att mina skolkamrater inte var skrytiga och stöddiga över sitt Stråsjö utan helt enkelt stolta och kände en stor kärlek till sin hemby. Och det tror inte jag är fel. Tänk på dagens skolbarn från Stråsjö dom behöver inte säga att där låg ett medeltids kapell de kommer att säga vi har ett medeltida kapell.

Jag vill nu lämna över ordet till Marianne och Hans Ekblom.

Marianne Ekbloms tal vid invigningen av Stråsjö kapell den 11 juli 2006.

Den by där man bor eller där man är född har alltid haft stor personlig betydelse för oss. Byn är liksom hemma i alla sammanhang. Händer det något i byn vill man gärna vara med, eller hur. Man tar viktiga händelser till sitt hjärta och vårdar minnet ömt. Så har det säkert alltid varit. Händelser av särskilt stor betydelse berättade man om i generation efter generation. Den muntliga traditionen var byns historiebok. Hur länge det funnits boende året runt i Stråsjö vet väl ingen helt säkert, men vi vet att under medeltiden hade bönderna” nere på sockna ”sina bodland och fäbodvallar här. Troligen var finnen Per Sigfridsson den förste som var bosatt här uppe året runt. Han var född år 1646 i Björkbergs by utanför Loos och flyttade hit till Stråsjö när han var 38 år gammal. Av bönderna nere på Kyrkbyn köpte han det hemman vars boningshus ni ser nedanför vägen. 1697 gifte han sig med Valborg Larsdotter som kom från svedjefinnarna i Kölsjön. Ättlingar till Per Sigfridsson och hans hustru har sen dess bott på gården och dagens ägare Birgitta Helmersdotter Norman är den tionde generationen. I dag spelar gården Finn en viktig roll. Birgitta och hennes familj har upplåtit marken där kapellet är byggt och även marken ni står på. En insats väl värd att applådera!

Men låt oss backa igen till 1684 när finnen Per Sigfridsson bosatte sig här. Det tog säker inte många år förrän nybyggarna fick höra talas om pilgrimsvägen som gått genom byn i över 500 år och om kapellet som stått ovanför gården men som brändes eller revs 1597 några år efter det att pilgrimsvandringarna till Nidaros upphört. Senare generationer fick sig berättat om Stråsjötuppen som finns nere i Bjuråkers kyrka och om dörrklappen som till och med hamnat ända nere i Stockholm. Under ytterligare 200 år talade folket i bygden om Kapellsvaln men ingen tänkte särskilt mycket på hur den lilla åkerbiten fått sitt namn. Några visste och någon driftig person hade t.o.m. börjat hugga in text i en sten men som inte blev slutfört. År 1950 hittades stenen med den ofullbordade hälsningen från förr.. Kanske föddes då tanken på att sätta upp en riktig minnessten där kapellet stått. Ägaren till gården Finn hette då Wiola och Helmer Eriksson, föräldrar till Birgitta Helmersdotter. Wiola tog initiativet till en minnessten och hur det gick till berättar min make Hans som var kyrkorådets ordförande under den tiden. Han får själv berätta vad som hände.

”Jag hade mina vägar förbi Stråsjö och träffade vid ett tillfälle Wiola Eriksson som ägde gården Finn här nere. Hon ville visa mig Kapellsvaln och tyckte att det borde resas en minnessten på platsen. Någon tidigare sten nämnde hon ingenting om då..

Vi kom överens om att Wiola skulle göra ett förslag på vad som skulle stå på stenen och hur texten skulle utformas. Ett väl bearbetat förslag visades sen upp för kyrkorådet som utan tvekan sa ja till förslaget och gav Wiola Eriksson och mig fria händer att verkställa förslaget. Stenen invigdes vi en högtidlighet här på Kappellsvaln sommaren 1976

 Wiola Eriksson hade ytterligare en framtidsvision som hon upprepade vid flera tillfällen: Tänk om vi i Stråsjö någon gång i framtiden kunde återskapa kapellet! Avslutar Hans.

 En annan Stråsjöbo Brita Knollenburg skrev samma år en minnesskrift, en sammanfattning av de fakta som fanns om Stråsjö Kapell. Det man i generationer fört vidare genom att berätta var nu nedskrivet både i sten och på papper. Vid Svågadalsveckans invigning 1993 berättade jag om Kårböle Kapell som byggts upp på nytt och nyligen invigts och avslutade med samma ord som Viola Eriksson yttrat mer än 20 år tidigare.” Tänk om man kunde göra detsamma här i Stråsjö” Å,tänk att det kunde man!! Den här gången har Stråsjöborna och Svågadalens intresseförening genom Kapellgruppen tagit på sig ansvaret för att byns kunskaper tagits till vara i ett projekt med både lokal och global anknytning. Kyrkoherde Tomas Nordin har vid olika tillfällen ingått i gruppen. Dessutom har han deltagit i flera andra studiegrupper inom Sensus studieförbund som arbetat med pilgrimsleden från kusten upp till Haverö. Bygden är mycket stolt över att ledens namn blev Stråsjöleden.

 Därmed har vår lilla underbart vackra by Stråsjö hamnat på världskartan! Detta i sin tur kommer att ge Stråsjöborna, ja hela Svågadalen med Svågadalens intresseförening i täten massor av nya arbetsuppgifter i framtiden. De moderna pilgrimerna och alla övriga turister som kommer att vandra, cykla, åka häst eller bil genom bygden behöver nu som förr service från bygdens folk för att klara sig . Nu gäller det att planera framtiden på rätt sätt. Nu gäller det att skaffa sig kunskap om vilka behov som kan uppstå.

En sak vet vi redan.

Kapellet blir ett fint utflyktsmål och en bra rastplats.

Tack alla goda krafter som arbetat för att förverkliga detta mål!

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

MINNESSKRIFT

MED ANLEDNING AV ATT BJUR-ÅKERS
FÖRSAMLINGÅR 1976 RESTE EN MINNES-STEN
PÅ KAPELLPLATSEN I STRÅSJÖ.

 

AV

BRITA KNOLLENBURG

Stråsjö eller "Stråse" som det av gammalt kallades är en av Bjuråkers äldsta byar. Ingen vet med bestämdhet när människor först började bosätta sig här.
Enligt E.G. Wengelins bok "Gamla minnen" som utkom 1893, anses "troligt att Stråsjöbyarne äro de äldst be-byggda delarna av socknen. Äldre än t.o.m. trakten kring kyrkan." Är 1841 hittades en stenyxa i jorden å "kapell-svaln" vilket ger anledning anta att byn varit befolkad redan under stenåldern. Vid medeltidens början måste denna trakt ha varit rikligt befolkad, eftersom kristen-domen rotade sig och fick så starkt fäste att här byggdes ett kapell, som med ganska stor säkerhet kan sägas vara Bjuråkers första kyrka. Moderkyrkan var då Norrbo kyrka.
Några uppgifter om hur kapellet byggdes har ej gått att få fram, men dörrklappen från Stråsjö kapell, som förvaras på Nordiska museet, är daterad till 1200-talet.

Ur Prosten Olof Bromans "Glysisvallur" hämtas följande:
"Wäster ut, ifrån Beråkers Kyrko, så när 2 miler, uti byn Stråsiö, synas än i dag rudera eller qvarlefwor av stenmurar, hvarest Capel war, för än kyrkan bygdes. Detta Capel, har the ther uti Stråse-markene boende haft, att bruka theras Gudstienst uti, i synnerhet Höst och Wår, när the för Oföre och långa wägen skull, intet kunnat resa till sielfwa Socknkyrkan: Såsom ännu i and-ra orter bruket är. Men sedan 1597 är thet ödelagt".
Bevarade föremål som med säkerhet härstammar från Stråsjö kapell är den redan nämnda dörrklappen, som förvaras på Nordiska museet, samt den så kallade "Strå-sjötuppen", som förvaras i Bjuråkers kyrka.

I den inventarieförteckning för Bjuråkers kyrka, som upprättades år 1800, av nådårspredikant Olof Backström, nämnes om "En Tupp i järn, som setat på en Ljuskrona uti det inom Socknen för några hundrade år tillbaka uti Stråsjö by befintligt Capell".
Vidare kan nämnas att år 1893 fanns enligt E.G. Wengelin, "I kyrkans sakristia en ljusstake af smidt jern, hvilken uppgifves hava tillhört kapellet i Stråsjö, och i förva-ringsrummet i klockstapelns fot finnes en gammal ljus-krona, äfven af smidt jern vilken ganska mycket liknar den nämnda ljusstaken, hvadan det är antagligt, att äfven densamma tillhört kapellet".
På vilket sätt kapellet ödelades har ej bevisats, men enligt vad som berättats från man till man genom århundra-dena, ödelades kapellet genom brand.

Vid grävning i samband med minnesstenens resande påträffades på några decimeters djup, rester av gammalt tegel och slagg, samt kol av grovt virke. Detta kan väl ses som bevis för att det gamla talet om brand är med sanningen överensstämmande.
När denna minnessten nu reses, infrias ett gammalt löfte från kyrkan till Stråsjö by.

Byn Stråsjö är även på andra sätt märklig.
Följande beskrivning är också hämtad ur Prosten Bromans "Glysisvallur".
"Stråsjö delas uti Östanå och Wästanä af Ån som ther framflyter, och bär Namnet af Sjön som ther är bewux-en af mycket Sjögräs, Säf, Fräken, Hvass, som i gemen Strå kallas.
Här bodde och then Ber, Bern, Björ eller Björn, som först lät byggia thenna Sockn-Kyrkon på en Åker, och therföre är och Sockn-Namnet likaledes, warandes then-ne byn belägen 2 miler ifrån kyrkon.
Wida tracten ther omkring kallas Stråsiömarken.
Här äre 2 märkvärdiga Kiällor, å wästra sidone om byen: then ena af warmt, then andra af kalt watn, sommaren ut igenom. Then förra kastar ömnigt watn af sig, at ther af rinner en Bäck: then senare, som ligger på et Änge eller slottland, med fögo afflytande watn, är så kaller i warmaste sommar- och slott-tiden, at then som höet ther omkring bärgar, hafwer svår kiänning af watnet i fötter, been och händer, hela långa tiden".

Den kalla källa som här omnämnes, är den plats som kallas "Slåttan", där byns invånare tidigare bärgade hö.
Den varma källan är "Bäckehuvudet", den plats där Gladbäcken rinner fram ur jorden. Gladbäcken är märklig, så till vida, att den genom sitt varma vatten aldrig fryser.
Både Gladbäcken och den så kallade Sjöbäcken, som kommer ur Stråsjö-sjön, rinner i djupa dalgångar, mellan de höga bergen. Detta ger Stråsjö en mycket särpräglad och vacker natur.

År 1976 då Bjuråkers församling reste minnesstenen på kapellplatsen i Stråsjö, var:
Arnold Eklund, kyrkoherde i Bjuråker. Hans Ekblom, ordförande i kyrkorådet.
Omslagets framsida är tecknad av: Birgitta Helmersdotter.
Dörrklappen är tecknad av: Greta Olofson
Övriga teckningar av: Birgitta Helmersdotter.

Källor:
"Olof Broman, Glysisvallur". 0. Broman död 1750.

"E.G. Wengelin, Gamla minnen från Delsbo och Bjuråker". Utkom år 1893. Bjuråkers kyrkoarkiv.